Hej igen mina fina. Nu är jag inne i ett flow känner jag, flera inlägg på raken minsann, haha 🙂
För ett tag sedan fick jag en fråga om vad jag tyckte om galaklänningarna på Nobelfesten(jag har för mig att det var den festen i alla fall)? Jag fullkomligt ÄLSKAR galaklänningar och har gjort så länge jag kan minnas. Modejournalen med Ingrid Schrewelius för er som minns, den satt jag klistrad vid som knatte. Och bäst av allt var ju de tjusiga klänningarna. Jag älskade bland andra Valentinos klänningar och gör det fortfarande.
Så vackra klänningar är min grej. Sen har man ju såklart olika tycke och smak, men jag vet vad jag gillar och inte gillar.
Många gånger tycker jag inte ALLS som tyckarna i tidiningarna. Som senast med Billie Eilishs röda mattan outfits…jag tycker att hon klär sig så himla fult vid såna event. Ingen skugga över henne som person, men hennes klädstil gillar jag verkligen inte. Bara för att man sticker ut från mängden behöver det inte vara snyggt. Däremot har jag, inte otippat, älskat Margot Robbies Barbiestil. Det mesta i alla fall. Är man ett Barbiefan så är man(men jag har skandalöst nog inte sett filmen än). Sedan finns det ju många andra som oftast är smashing på röda mattan, och andra har det…svårare.
Varför kommenterar jag då inte längre såna här i bloggen(undantaget det jag skrev ovan)? Som Nobel, Golden Globe, Emmy, Oscars osv. För att man inte får ”låna” bilder. För man behöver ju bilder för att kunna kommentera på ett bra sätt. Som en del kanske minns så blev jag varse det efter att ha lånat en bild från en Nobelfes,t och fick långt efter en ganska saftig nota för det. Något företag som specialiserat sig på att försvara fotografers copyright hade hittat bilden i min blogg och krävde mig på 6 000 kr eller nåt sånt. Jag fick dock ner summan efter många om och men, men det var nog ett par tusen i alla fall. Sura pengar för en liten blogg.
Så därför vågar jag inte. Som journalist VET jag att man inte får sno bilder, eller ”låna”. Oftast hittar ju inte fotograferna från Oscars till min blogg om man inte är så dum att man creddar dem med att tagga deras namn som jag gjorde med Nobelbilden… Och jag förstår det. En taggning sätter ju inte mat på bordet för fotografen, även om det kanske kan vara en schysst sak att göra. Sen snor ju folk privata bilder också och det är ytterligare en sur grej. Jag vet inte hur många gånger folk kontaktat mig och sett ”mig” på diverse olika dejtingsajter. Min bild då alltså, för de stjäls hej vilt tydligen. Jag ser väl lite lagom trevlig ut och det är inte så uppenbart stulna bilder som om de tar av en känd person. Det är galet irriterande.
Och vips kommer vi in på en annan sak, nämligen det här med att credda någon annan i sina inlägg. Om det är i en blogg, Facebook, Instagram, Tiktok eller vad som så är man en bajskorv om snor någons innehåll och låtsas att det är ens eget. Jag läste ett inlägg om det här på Facebook häromdagen. Det var Alexander Erwik som uttalade sig om just detta fenomen. För ett fenomen är det allt. Jag vet inte hur många gånger jag sett kreatörer göra skojsiga filmer där de bara råkat göra exakt samma sak som någon annan (oftast från Usa) redan gjort innan. Det var nån dans med ens partner som var baserat på en fågel eller nåt, en annan där man snurrar med ett moppskaft osv. Och den där när man slår med skpåsluckorna till Phil Collins ”In the air tonight”. För att bara nämna några. Och annat innehåll också. Jag menar inte att hänga ut någon specifik influerare, och det gör jag ju inte heller för dessa saker har så himla många gjort. Utan att credda upphovsmakaren.
Nu fattar jag att man kanske inte vet vart det skojiga innehållet kommer ifrån från början när det är många som kopierat, och då kan det vara svårt att credda. Men man kan ju försöka. Lägger man ner mycket tid på att filma, fota eller skriva innehåll kan man ju lägga en kvart på att leta lite. Och hittar man inte ursprunget så kan man ju skriva det istället för att ta åt sig äran när folk som inte sett det förut skriver ”åh du är så ROLIG! Var FÅR du ens allt ifrån? ”. Och kreatören bara..”hihi , jag vet inte, jag är bara så craaazy”. Typ så i alla fall, ni fattar.
Imitation är ju ett tecken på beundran, men för fasen – credda den som creddas bör. Kan stora skönhetsinfluencers som till exempel Nikkitutorials med miljontals följare tagga var hon fick sin idé ifrån, så kan väl svenska influencers göra samma sak. Bli inspirerade och gör er grej – absolut. Och ja, ibland kommer man ju på samma idé samtidigt med någon annan (som att till exempel göra roligt content av Loreens fejknaglar, det är ju öppet mål liksom), men där man VET att man snott content, nej nej.
Så för att gå tillbaka till frågan med att recensera klänningar så hade jag älskat att göra det om jag hade tillgång till bilderna på rätt sätt, men det har jag inte. Det kostar för mycket. Men om någon tidning vill att jag skriver för dem när det är galasäsong så hör av er 😉
Det var dagens lilla lektion i vett och etikett. Kram på er.
