Om ångest och fobier

Invasofobi. Har ni hört talas om det? Kanske inte, men telefonfobi klingar säkert mer bekant. Många tycker att det är hur löjligt som helst – varför vara rädd för telefonen, eller mer precist telefonsamtal? Skitlarvigt. Men fobier är inte alltid så logiska. Jag menar, hur logiskt är det att vara rädd för spindlar i sverige? Folk som får panik över en husspindel? Man VET att den inte kan skada en men obehaget och hjärtdunket är där likförbannat. Som ångest, den är inte heller logisk alla gånger.

Jag har telefonskräck och har haft så länge jag kan minnas. Googlar man invasofobi står det att många unga är rädda för telefonsamtal idag. Säkert mycket beroende på att de helt enkelt är så vana vid att kunna sms’a och maila istället. Man behöver oftast inte prata i telefon. Men jag som växte upp innan mobiltelefonens inträde (fick min första 1997 då jag var 25 år) har inte sms och annat att ”skylla på”. Jag vet att om man skulle ringa och beställa pizza så ville jag inte vara den som gjorde det. Jag gör det ibland, men det är nästan så att man får pistolhota mig. Nästan, inte riktigt.

Fobier må te sig löjliga men man kan ju inte hjälpa det. Faktum är att jag försökt få bukt med denna telefonångest genom att verkligen utsätta mig för telefonsamtal i mängder. Jag jobbade nämligen på Ikea kundservice en sommar. Jag satt på avdelningen (alla satt då tillsammans i samma lokaler, men i grupper vet inte hur det ser ut nu) för kök. Snacka om att jag fick ta telefonsamtal! Och som sånt jag från början inte kunde. Jag visste inget om täckskivor, lådfronter, fläktar, stommar osv. Att då behöva svara på samtal om det….ÅNGEST!. Men jag klarade det. Men ångesten kom tillbaka i alla fall.

Det är ju givetvis ett aber att känna såhär när man är journalist. Att inte vilja ringa upp folk. Men i jobbet har det varit annorlunda, jag har fått tvinga mig till det för ofta är det tvunget helt enkelt.

Ångest behöver inte handla om något så specifikt som telefoner, spindlar, ormar osv, utan det kan vara mer generellt. Jag får ångest i hela kroppen ibland, och det utan att jag riktigt kan förklara varför. Jag kan resonera och vara logisk kring det, men ångesten dämpas inte för det. Idag har jag ångest i kroppen, en jäkla obehagskänsla som jag inte riktigt vet vart den kommer ifrån. Mormor skulle ha fyllt 101 år idag, men hon dog två månader innan sin födelsedag. Att jag inte fick krama henne under våren, att jag såg och hörde hur ledsen hon var över det här jävla coronaviruset och att hon därför inte fick träffa släkt och vänner. Det gjorde ont i hjärtat. Jag vet inte om det är de tankarna som utlöst ångesten idag (för jag försöker ju att tänka på alla roliga minnen istället) eller vad det är. Ofta behöver det ju inte vara något specifikt. Sånt här är svårt att förklara för de som aldrig upplevt ångest eller fobier. Det är lätt att bli avfärdad med att vara överdriven eller tramsig, och då vill man ju absolut inte öppna sig och berätta.

Ångest är ett helvete. Jag är säker på att jag inte ensam om detta, och ville bara berätta att jag känner med dig som också fastnar i dessa jobbiga känslor.
❤️❤️ Stor kram ❤️❤️