Hej mina vänner. Jag tänkte att jag går rakt på sak och svarar på frågan en del ställt – ska jag flytta ihop med Thomas nu? Svaret är ja, det ska jag. Vi blir sambos på riktigt i slutet av oktober så från november är min adress Bunkeflostrand. Nu är jag redan här för det mesta så det blir inte så stor skillnad så sett, men jag ska dock hit med mina saker och vara sambo på riktigt liksom. Det har jag bara varit en gång förut och det var cirka hundra år sedan.

Vi har ju tagit det väldigt lugnt och väntade ganska länge innan jag träffade barnen så att vi skulle vara säkra på vår sak. Att introducera nya partners efter en väldigt kort tid är varken min eller Thomas grej. Men nu har jag funnits med i deras liv i över ett år och Malin sa till och med i helgen att det är mycket roligare när jag är här. Så barnen är helt med på att jag flyttar in. Visst är det jag och Thomas som bestämmer det, men det blir ju så mycket enklare och trevligare om alla är på samma bana liksom 🙂

Jag var ju som jag skrev i min lägenhet och packade och rensade en del torsdag och fredag, sen i lördags kom Thomas och barnen och hämtade mig. En kompis till Oscar dök också upp lite senare så det var fullt hus och tacos åt alla. 

Kram på er! ❤️

Obs, inlägget kan innehålla spår av svordomar.

Jag vet att många av er som läser har följt mig ett bra tag, men så finns det ett gäng nytillkomna läsare också. Såna som kanske till och med hittat hit efter runt november månad 2019, och därmed inte har riktigt koll på att jag faktiskt bloggat i tio år. Men att hela bloggen (alltså cirka tio års arbete) raderades av en jävel med tillgång till mina inställningar i oktober nån gång. Så om man kollar i mitt arkiv ser det lite magert ut numera. En del av blogglusten försvann då faktiskt. Men det blir bättre och bättre 🙂 Speciellt som det inte känns riktigt lika illa att gå ut i butiker längre. Visst ska man hålla avstånd, tvätta händerna och allt det man gjort under hela coronaperioden. Men smittan har minskat.

Med allt det sagt så vet jag att en del undrar över varför jag flyttade från Stockholm till Malmö? Jag är skåning från början, men flyttade till Stockholm 2005 för att plugga på högskola (journalist i 3 år). Sen blev jag kvar där i 13 år. I juni 2018 dog tanten som ägde lägenheten jag hyrt i nio år (innan dess bodde jag i Sumpan och Älvsjö några år). Tyvärr hade jag inte råd att köpa då en etta vid Mariatorget är svinjävladyrt, annars hade jag gärna gjort det för jag trivdes så bra både med läget och med grannarna. Där godkände styrelsen att jag bodde kvar i alla år. Det gjorde däremot inte skitstyrelsen i den fina trean på Gärdet en barnsomsvän ville hyra ut till mig när hon fick reda på att jag skulle flytta. Vi tänkte att det var klappat och klart, men icke! Istället för att jag kunde flytta in tvingades hon sälja. Jävla skit.

Sen hade jag en etta i Solna, nära Mall of Scandinavia, på g. Vi hade skrivit kontrakt och det var godkänt från hyresföreningen. Men så – boom, en vecka innan flytt ungefär så sa de upp tjejen jag skulle hyra av. Hon hade inte användning för den tyckte de (hon flyttade ihop med sin kille). Så då stod jag där med rumpan bar igen. Det blev till slut flytt till en bekant ute på Tyresö. Inneboende i ett litet rum med hela mitt bohag. Inneboende när man är 46 år känns åt helvete rent ut sagt. Så jag letade vidare, men blev till slut så jävla less på allt att jag bestämde att det fick vara nog. Inga ockerhyror för en garderobsstor lya långt ut i hotahejti för mig (jag hade dessutom blivit bortskämd att bo centralt. Men det ÄR sjuka andrahandshyror i Stockholm även om de ligger i förorten). Och ett förstahandskontrakt kan man se sig i stjärnorna efter.

Så i början av december 2018 drog jag. Ner till mamma och pappa i några veckor innan det var dags att packa in allt igen till ettan jag fått tag i nere i Malmö. Att det blev just Malmö var för att jag tyckte att Osby var för litet när jag var van vid Stockholm, Helsingborg känns lite off med tågförbindelser, plus att en viss Thomas bodde i Malmö…

Efter ett par månader här nere blev jag erbjuden jobb i Stockholm och kände att det måste jag bara ta. Och började leta bostad igen. Men efter ett tag kände jag bara att nej, jag orkar inte igen. Jag vill inte igen. Jag hade Thomas och hade börjat på nytt i Skåne. Jag mådde rent ut sagt röv av tanken på att flytta en gång till. Så jag fick helt enkelt säga att jag inte tog jobbet, vilket kändes skitsvårt. Kruxet var bara att jag redan hade sagt upp ettan jag bodde i. Så jag fick leta nytt. I juni blev det en ny flytt till Ribersborg, och här är jag nu. En månad till. För nu är det dags att flytta igen. Tjejen som äger lägenheten får inte hyra ut längre så det är fram med flyttkartongerna igen.

Så nu har jag så smått börjat gå igenom lite av mina saker. Faktum är att jag gör mig av med mer och mer av mina prylar vid varje flytt, så det blir Feng shuiat som fasen. Jag har sålt de flesta av mina möbler och jag försöker som sagt var rensa bland prylar. Och kläder! Och skor! Och skönhetsgrejs!. De där sista tre är de mest akuta. Jag har tänkt på bloppis, och det lär jag ha. Men allt kommer jag inte orka bloppa iväg, utan funderar över om man kan ha någon slags loppis hemma kanske? För er läsare? Om några vill komma och köpa kläder och skor. Jag vet inte om det kan funka?

Det var min lilla boendehistoria mellan 2005 tills nu (innan dess var jag sambo i Osby och sen singel i en trea. Också i Osby). Nu är det dags att gå tillbaka till kläder, skor och smink. Kasta, spara, sälja.
Kram på er!

Hej mina fina. Har ni haft en bra helg? För min del har jag haft en mysig lördag och en småslö söndag. I lördags kom nämligen min vän Rebecca förbi med sin söta lilla Ottilia. Så härligt att träffa dem båda, för faktum är att jag inte träffat många vänner överhuvudtaget sen coronaskiten satte igång. Folk har inte velat hälsa på och jag har själv inte åkt iväg mycket mer än att hälsa på mamma och pappa några gånger. Men igår så fick vi alltså finbesök 💗

På kvällen hörde vi musik från något grannhus och det lät som ett band som spelade så vi passade på att ta en promenad för att se vart det kom ifrån. Musiken hördes tydligt så jag och Thomas tog oss en liten dans på trottoaren, dock har jag ingen bild på detta 😉 Men däremot på skylten en annan granne har satt upp…

Idag har vi gjort en del saker på ”att göra-listan” och det är ju så skönt när man kan bocka av saker från såna. Sen har vi mest bara slöat, beställt pizza och tittade på ”Skånska mord” med Ernst Hugo Järegård. Den mannen alltså…så väldigt bra skådis och så jävla obehaglig att det kryper i skinnet på en. De där filmerna om de skånska morden må vara gamla nu, men jag tycker ändå att de håller. Det behövs ingen läskig musik (det finns ingen alls), inga specialeffekter eller sådant modäärnt datortrix – det räckte med bra skådisar plus att man vet att historierna byggde på verklige händelser. Hu!

Ja det var min oglammiga, vanliga och mysiga helg. Jag vet att en del läsare saknar livet jag levde i Stockholm med utgång, drinkar, restaurangbesök, events, pressmöten och goodiebags. Men det var då. Nu har mitt liv tagit en annan riktning med man (nej vi är inte gifta men han är ju en man), två bonusbarn, hus, trädgård, grodor och salamandrar. Jag hoppas att ni vill fortsätta följa mig. Tanken är att när jag flyttat in på riktigt (om cirka en månad) blir det att jag (mer än nu för jag gör det redan) sätter min prägel på inredningen och visar den. Så jag utökar mode och skönhet med inredning har jag tänkt. Och jag tänker ju åka upp till Stockholm också för jag saknar såklart vännerna där.

Det var det för idag. Imorgon blir det läkarbesök och andra ärenden så nu ska denna här strax krypa till säng.
Kram på er ❤️

Invasofobi. Har ni hört talas om det? Kanske inte, men telefonfobi klingar säkert mer bekant. Många tycker att det är hur löjligt som helst – varför vara rädd för telefonen, eller mer precist telefonsamtal? Skitlarvigt. Men fobier är inte alltid så logiska. Jag menar, hur logiskt är det att vara rädd för spindlar i sverige? Folk som får panik över en husspindel? Man VET att den inte kan skada en men obehaget och hjärtdunket är där likförbannat. Som ångest, den är inte heller logisk alla gånger.

Jag har telefonskräck och har haft så länge jag kan minnas. Googlar man invasofobi står det att många unga är rädda för telefonsamtal idag. Säkert mycket beroende på att de helt enkelt är så vana vid att kunna sms’a och maila istället. Man behöver oftast inte prata i telefon. Men jag som växte upp innan mobiltelefonens inträde (fick min första 1997 då jag var 25 år) har inte sms och annat att ”skylla på”. Jag vet att om man skulle ringa och beställa pizza så ville jag inte vara den som gjorde det. Jag gör det ibland, men det är nästan så att man får pistolhota mig. Nästan, inte riktigt.

Fobier må te sig löjliga men man kan ju inte hjälpa det. Faktum är att jag försökt få bukt med denna telefonångest genom att verkligen utsätta mig för telefonsamtal i mängder. Jag jobbade nämligen på Ikea kundservice en sommar. Jag satt på avdelningen (alla satt då tillsammans i samma lokaler, men i grupper vet inte hur det ser ut nu) för kök. Snacka om att jag fick ta telefonsamtal! Och som sånt jag från början inte kunde. Jag visste inget om täckskivor, lådfronter, fläktar, stommar osv. Att då behöva svara på samtal om det….ÅNGEST!. Men jag klarade det. Men ångesten kom tillbaka i alla fall.

Det är ju givetvis ett aber att känna såhär när man är journalist. Att inte vilja ringa upp folk. Men i jobbet har det varit annorlunda, jag har fått tvinga mig till det för ofta är det tvunget helt enkelt.

Ångest behöver inte handla om något så specifikt som telefoner, spindlar, ormar osv, utan det kan vara mer generellt. Jag får ångest i hela kroppen ibland, och det utan att jag riktigt kan förklara varför. Jag kan resonera och vara logisk kring det, men ångesten dämpas inte för det. Idag har jag ångest i kroppen, en jäkla obehagskänsla som jag inte riktigt vet vart den kommer ifrån. Mormor skulle ha fyllt 101 år idag, men hon dog två månader innan sin födelsedag. Att jag inte fick krama henne under våren, att jag såg och hörde hur ledsen hon var över det här jävla coronaviruset och att hon därför inte fick träffa släkt och vänner. Det gjorde ont i hjärtat. Jag vet inte om det är de tankarna som utlöst ångesten idag (för jag försöker ju att tänka på alla roliga minnen istället) eller vad det är. Ofta behöver det ju inte vara något specifikt. Sånt här är svårt att förklara för de som aldrig upplevt ångest eller fobier. Det är lätt att bli avfärdad med att vara överdriven eller tramsig, och då vill man ju absolut inte öppna sig och berätta.

Ångest är ett helvete. Jag är säker på att jag inte ensam om detta, och ville bara berätta att jag känner med dig som också fastnar i dessa jobbiga känslor.
❤️❤️ Stor kram ❤️❤️

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Cellbes

Idag har jag varit en liten (typ en halvtimme) på Emporia för att bland annat försöka få till några bilder på nyheter. Planen var bland annat att prova den stickade tröjan jag lade upp igår, men tji fick jag för den fanns inte i butik än. Men jag hittade ändå några plagg, och hade med mig en ny kofta hemifrån ifall jag skulle frysa. Det gjorde jag INTE kan jag ju säga. Jag vet inte varför jag ens trodde det. Men fördelen var att jag kunde ta en bild på den.

Den här koftan är ganska tjock och stadig så den är mer som en kort kappa eller kavaj. Jag tänker ha den som en övergångsjacka nu. Snygg på kontoret också när det blir lite kyligare.

Koftan finns i tre färger – svart, beige och blå. Länk kofta.
Storlekarna går från 34/36 till 62/64. Jag har 50/52.

Det var kvällens tips från mig, mer kommer såklart.
Kram och sov gott (eller godmorgon…god middag eller när ni nu läser. Hur dags brukar DU läsa?)